Innehåll
De senaste dagarna har varit lite tumultuous för mig när det gäller hur jag ser spelare och mig själv. Jag har alltid älskat spel som underhållningsmedium och kanske ännu mer som ett socialt fenomen, den gemensamma känslan av identitet känner jag när jag pratar med någon som också älskar Ramla ut, den förtvivlan jag delar när något som Konami går av skenorna händer. Gaming som en kultur har varit en betydande del av min identitet alltifrån barndomen, så det är därför ganska skrämmande skrämmande när jag insåg att jag var tvungen att låta en del av den passionen gå.
Inte för länge sedan skrev jag en scathing rant mot Konami för vad de gjorde för deras IP, snabbt dra tillbaka det och släppte det igen som en lite mindre ranty version. Jag står fast vid de punkter som jag väckte i den artikeln men fann mig själv chockad över hur arg jag var över en franchise jag var bara en avslappnad fan av.
Vad gjorde detta så viktigt för mig?
Det kände mig som om företaget som ansvarade för några av de bästa spelen i branschen avskedade oss som spelare. För mig kände det mig som en personlig förolämpning som försämrade kulturen jag brydde mig djupt till olagligheten. Ser tillbaka är jag generad över hur personligt det slog mig.
Några dagar efter hörde jag om en artikel som hävdade Fallout 4 var en återvunnen Fallout 3 i förklädnad. Några av kommentarerna i den artikeln pratade om hur Ramla ut efter de ursprungliga två var inte en del av serien alls och uppgav att 3 var den värsta ingången i serien. Det är inget nytt koncept att nostalgi påverkar preferens och Fallout 3 är gammal nog nu när jag förmodligen är ett offer för det själv. Jag var helt redo att göra mitt motargument när jag insåg hur mycket min nostalgi drabbade mig, ju mer jag tänkte på det ju mer jag insåg hur giltiga deras åsikter var, även om jag inte bryr mig om dem själv.
Jag var tvungen att fråga mig själv om kanske jag blir lite för nära den här hela spelidentitetssaken? Såvitt jag någonsin är orolig spel är konst och kulturen omkring den är inte mindre legitim än andra medier, men kanske jag behövde omvärdera min inställning innan jag tar mitt tangentbord högt på min moraliska överlägsenhet. Det är lätt att glömma att jag pratar med riktiga människor.
Spel är något jag tror att jag ska spendera resten av mitt liv på, men jag är inte beredd att låta mitt liv bara handla om dem.