Katy Hollingsworths senaste artikel om vad som gör en sann spelare i en bransch som kan vara svårt för kvinnor, unga män och nya människor tycktes få en stark känslomässig reaktion från människor både positivt och negativt. Jag är inte immun mot detta och jag håller med de personer som hävdar att de är spelare om de bara spelar mobila spel och de som argumenterar sina tusentals timmar sätter dem i en annan kategori. Jag håller med båda, men känner mig starkare förknippad med de människor som argumenterar för deras hårda MLG-status än de som bara kämpar för att bli erkända.
Jag tycker att min speciella situation är intressant som en kvinnlig spelare på ett helt kvinnligt universitet. Jag har inga vänner som anser sig vara spelare. De förstår inte mina affischer eller när jag börjar prata om fängelsehålor, dvärgar och drakar. Jag hade aldrig träffat någon i skolan med en skrivbords- och tjugotvins skärm innan jag gick till andra institutioner och träffade killar. När jag flyttar in i ett nytt rum måste jag fråga tekniken för att fixa det trådbundna internetet för att jag är (suck) tydligen den enda elev som fortfarande använder en Ethernet-kabel på en skola med 1700 kvinnor. Jag klagar inte. Jag tycker bara att det är ovanligt att få andra personer på mitt universitet geek ut över spel lika mycket som jag gör.
Jag är en spelare. Jag är passionerad om det. Jag gömmer mig inte. Även i en miljö där det får mig att känna mig isolerad fortsätter jag att spendera många timmar varje dag att slita ut mina dagböcker på flera spel inklusive Guild Wars 2. Den som säger att uppkomsten av casual games har helt utrotat fördomar mot tjejspelare har inte levt mitt liv. Blanket stirrar jag får när jag säger till tjejer i skolan att jag hellre vill spela plattformar än att köpa plattformshjäler får mig att känna mig lite utesluten. Jag tror att kvinnor gör framsteg i acceptans i spelbranschen, men jag tror att vi har ett sätt att gå eftersom det inte har hamnat i min dagliga existens.
Jag bor det hela tiden samtidigt som jag interagerar online med killar som säger att jag inte är en spelare av olika anledningar. Jag måste erkänna att jag gillar The Sims 3 och Godis kross Saga nästan lika mycket som jag vill Skyrim och Civilisation V. Jag skäms inte heller över det. Jag tror att de båda har sin plats. Jag tycker att pojkar ska få lov att tycka om Torsk om tjejer får lova The Sims. Jag tycker att tjejer ska få lov att tycka om Halo och pojkar ska få lov att tycka om Secret of the Magic Crystals. Någon borde gärna spela vad som helst som de vill ha. Jag spelar inte så många timmar av avslappnade spel som stora titlar, men jag gillar det Angry Birds, Jetpack Joyride, och Temple Run när jag väntar på ett kontor Jag hoppas det gör mig fortfarande en spelare.