Dessa saker är väldigt lika, WoW och mitt liv. Så här är min historia om att leka och komma att älska spelet kommer in i mitt liv. Jag började tycka om WoW när jag var 4, ja 4, när WoW kom ut. Min pappa kusin har precis fått det och varje dag jag och min pappa skulle titta på honom, jag vet att han blev irriterad, men det här spelet var så coolt! Efter ett tag eller när jag var 6, kastade min pappa en passform och vi fick spelet, och det här är när min hjälte resa. Min första tonen någonsin startade var en nelfördriven. Jag spelade aldrig henne efter 1 lvl. Min pappa spelade sin Orc Rogue (som han fortfarande har till denna dag) Efter det hade jag en Belf Hunter som heter Rain-clouds. Hon spelades till lvl 16. Jag försökte spela henne mer, men världen var så stor och rolig jag utforskade så mycket och glömde hur jag skulle lvl.
Sedan startade en Troll mage. Hon är fortfarande på min pappas konto. Hon är superskramad, därför att på lvl 20 jag glömde hur jag ska och jag utforskade alla utomlands. På vilket sätt. Jag har ingen fullständig idé. Men det var inte det enda är mina minnen under Burning Crusade. Jag kommer ihåg de galen razzier som min pappa slutför, Raids som Tempest Keep och Karazhan. Jag driver dessa raider idag, ensam bara för minnena. När tiden reste på min pappa, gick han till 80, och du vet, i Lich King's Wrath. Jag gjorde en Dk och misslyckades epicly. Jag trodde inte att jag var, jag hade bara kul. Jag minns att min pappa gör raider som Ulduar och Naxxaramas, även lite av Lich. Men efter tiden gick min pappa för ett kontrakt över havet, och mina wow-drömmar föll ifrån varandra.
För ett år glömde jag mycket om det. Och när han kom tillbaka gjorde jag en worgen, för Cataclysm var ute. Jag var 10, och jag gjorde en Worgen Druid. Jag ljög henne till om lvl 45. Jag var en cruddy och sparkades ut ur oändliga grupper för lfg, jag förstod aldrig specs till nu, och jag känner mig så skamad över mig själv, men eh, det är hela delen av lärandeprocessen, t det. Jag kommer ihåg att min pappa gör cata raids, som Dragon Soul och så. När Pandaria beta kom ut spelade jag det, ett ton. Min pappa hade blivit beta, och det var helvete, jag bodde i de nya pandariazonerna som, där pandaren började. Sedan flydde jag för att min pappa var galen över att få sina tårar till 90. Så ungefär ett år gick jag bort. Sedan efter ett tag av att läsa creepypastas och inte kunna sova för nätter i slutet kom jag tillbaka till wow. Jag llled en pandaren rogue, och jag fick till 90 på ca 3 veckor. Jag älskade det. Jag hade mycket roligare att veta att jag visste hur man faktiskt skulle spela och allting. När jag var nittio började jag en dk. Jag fick honom till 90 i 3 dagar, och åh kille, var Lukaus min älskling. Jag spelade och spelade och spelade honom non-stop. Jag behärskade frost dks och pwned folk i arenor med min pappas kusin.
Sedan nyligen på våren blev jag bekräftad. Med det förlorade jag pengar, jag räddade upp den för en dator, men visar sig att min farbror faktiskt fick mig en. DET VAR GALET. Med det köpte jag automatiskt WoW. Och jag fick också en fri 90. Med det kom i min älskling Steponme. Japp. Steponme. Vad var vackert var att jag och min bror gick och besegrade lich king senare och han heter nu StepOnMe The Kingslayer. Med det var jag och mina pappor med 3 månader rekryterad en vänbonus, och så lät jag 4 toons tillsammans med honom till lvl 90. Deras namn är Doodimadrood, (Dood im a drood) Schizophrena och Homesick. De har alla en speciell plats i mitt hjärta. Död speciellt. Han är min bäst utrustade pvp toon. Senare jag ensam lvled en toon som heter Bobbie. Hon är en Death Knight. Nu genom hela regnet och rädsla för fred och lugn.
Jag är en värld av Warcrafter, det är en stor del av mitt liv. Och det kommer aldrig att tas bort från mig. För jag har dessa minnen.