Den här helgen hade jag den stora ära att delta i den inledande tågstammen. En händelse som startades av Adriel Wallick, består i år av 58 eller så spelutvecklare, två filmpersonal och två journalister, alla som reser 52 timmar med tåg från Chicago till Emeryville, Kalifornien och på väg gör några otroliga spel. Utvecklare från Kanada, Storbritannien, Australien, Nederländerna, Tyskland, Finland, Italien, Danmark, Saudiarabien, Brasilien och USA kom alla tillsammans för ett av de mest innovativa programvarorna jag någonsin hört talas om.
Hur jag, och min kollega Kentucky-utvecklare Matt Hudgins, kom för att vara en del av en sådan berömd grupp är okänd. En konstig sammanflöde av händelser hittade mig att upptäcka en sista minuten tweet från Adriel med effekten av "3 biljetter kvar." Matt och jag gick inte till GDC. Som hyperindier är liten tid från ett tillstånd som samtidigt som fantastiska utvecklare går i stort sett obemärkt på tekniken, vi var glada över möjligheten att en ny miljö skapade spel och chansen att arbeta med utvecklare som vi annars inte skulle göra.
Så vi anmälde oss. Drog de sex timmarna från Lexington, KY till Chicago så att vi kunde starta 52 timmars tågresa. Det fanns några fantastiska och begåvade utvecklare som också anmält sig, bland annat Vlambeer's Rami Ismail, Depression Quest utvecklare Zoe Quinn, samt utvecklare som arbetade på sådana titlar på Call of Duty och Grand Theft Auto.
Vi hämtade vårt tema på en deli i Chicago terminal. "Avkopplat", ett bra tema eftersom de flesta av oss skulle kopplas från mobiltjänst, wifi och våra jobb för det mesta av resan. Jag hade det stora nöjet att arbeta med ett litet lag av olika utvecklare: Alicia Avril, Eric Chon och Andrew Gleeson för att hjälpa till med att göra ett spel med hjälp av VR-verktyget Oculus Rift. Jag arbetade också med ett annat lag, inklusive de personer som nämnts tidigare samt Eric Robinson, ett existentiellt fiske spel som heter "Waiting for Ganandot." Med lite tid för distraktion var denna jam en av de mest chill och vänliga upplevelser jag någonsin har haft.
Att bo och arbeta i en sådan närhet skapar en helt annan typ av syltupplevelse. Du vet hur de luktar (eftersom de flesta av oss inte hade tillgång till duschar under hela 52 timmarna, ja) men du får också chansen att prata om andra saker, att bli upphetsad över små Kalifornien städer som Truckee och att leka med stora tågflingor. Hela upplevelsen definierades av den vänliga och samarbetsmiljö som Adriel och resten av utvecklarna skapade. Trots att jag hade en av de lägsta färdighetsnivåerna i gruppen kände jag mig som om jag kunde bidra.
När tåget äntligen kom fram till Emeryville började jag önska ett år att passera bara lite snabbare. Om möjligt skulle jag gärna vilja uppleva Train Jam igen och att jobba med mina medarbetare när vi går över landet.