Innehåll
Alla älskar försäljning. Jag är knappast den enda personen med ett Steam-bibliotek fullt av spel, jag kommer nog aldrig ha tillräckligt med ledig tid att spela, och ändå väntar jag fortfarande ivrigt på varje ny försäljning. Jason Rohrer, utvecklaren bakom Slottläran, tycker att videospelförsäljning är en dålig sak. Inte en dålig sak för spel eller utvecklare, men för spelare och fans.
Hans resonemang är att försäljningen delar upp fanbasen. Han tror många människor som skulle köpa spelet vid frisläppning istället fördröja sitt köp i väntan på spelet som säljs, vilket gör att onlinespel har en drastiskt mindre lanseringsgemenskap än vad de skulle ha haft om inte för försäljningen.
I en viss utsträckning är Rohrer rätt. Problemet han ser är dock inte spelförsäljning, men förståelsen hos spelare där kommer det att bli försäljning. Det är en försäljningskultur, en med egen historia och humor och förväntningar kring den. Det är en kultur Slottläran utvecklare känner är oundviklig nu.
Han konstaterar att för att saker ska balansera ekonomiskt skulle kulturen kräva ett stort antal människor som köper spel godtyckligt när de säljs och skapar en eftersläpning av spel som de aldrig kan spela. Rohrer medger att han träffat flera, och jag kan personligen bevisa att han är en och känner till en hel del andra.
Det gör ingenting för att faktiskt skapa mer av en spelarbas för något av dessa spel, men därmed höja den faktiska frågan igen. Bara hur många människor som verkligen är intresserade av ett nyligen släppt spel köper det vid lanseringen, eftersom det är troligt att det snart kommer att säljas och hur många försenar köpet för att vänta tills det säljs?
För att balansera i samhällsform skulle försäljningen behöva ta in ett stort antal spelare som inte kunde ha råd med hela priset men var redan intresserade av spelet, en annan kategori jag tidigare hört till.
Jag misstänker att Jason Rohrer är något överskattande skadaförsäljningen gör till spelgemenskaper, men jag kunde ha fel.