Jag har varit en gamer hela mitt liv. Jag kan komma ihåg att växa upp och ha turneringar med min familj. Under 2009 blev dock spelindustrin levande. Verkliga människor ersatte min vaga idé att spel skapades av gudar som gjorde små världar.
Under 2009 var jag sexton år gammal och dödad av hjärtsvikt. Jag kunde inte göra mycket av någonting. Jag kunde inte gå till skolan. Jag kunde inte gå till jobbet. Jag kunde inte springa. Jag kunde inte hoppa. Jag kunde dock sitta framför min dator och göra alla saker online. Inte bara kunde jag spinna runt och utforska en hel värld, men jag kunde ta bort all min frustration genom att sparka några onda i tänderna med stora vapen. Det fanns veckor i taget jag loggade 10 + timmar varje dag.
Jag hade en hjärttransplantation så jag var helt isolerad i två eller tre månader. Jag såg och pratade med bara mina föräldrar och mina läkare. Jag blev deprimerad även med spel. Jag kan inte föreställa mig vad som hade hänt utan dem. Jag var så tacksam att jag kunde prata med människor. Jag var ännu mer tacksam att jag fick lära mig NPC: s berättelser. Jag har läst alla sökdialoger och jag har sett alla film från mina favoritspel. Jag känner allas historia. Jag var tvungen att prata med någon och bara NPC: erna skulle berätta allt för mig.
Det finns många hårda saker om en transplantation. Sjuksköterskorna berättade för mig att vissa människor bara inte vill göra det. De vill inte sitta upp eftersom det gör ont. De vill inte ta medicinen eftersom det gör dig illamående. Jag har kanske haft problem, men jag gav inte upp eftersom jag visste att när jag var bättre skulle jag få en Make a Wish. Jag valde att träffa utvecklarna av mitt favoritspel, Guild Wars. Jag bestämde att jag skulle bli frisk för min resa till ArenaNet så snart jag visste att det skulle hända. Det är vad som låter mig gå ut ur ICU tre dagar efter hjärttransplantationen, trots att återhämtningen antagligen tog två gånger så mycket tid.
På min önskan lärde jag mig att det finns skrivande jobb i spelbranschen. Jag bloggar om min dagliga upplevelse ibland och jag är på engelska på college, men jag hade aldrig föreställt mig att jag faktiskt kunde vara en författare tills jag träffade Loremasters på ArenaNet. Nu vet jag att jag vill lära mig hur man skriver om spel och jag tror att min passion kommer att komma igenom när jag tar med dig nyheter och intryck från branschen.
Vi hörs snart.